Handling

AKT 1

Simon arbetar på kyrkogården och sjunger gärna för de döda. “Det är som om de blivit nära vänner”, förklarar han för Inga, den pensionerade folkskolläraren. Men vilka människor blir egentligen ihågkomna efter sin död? Är det bara “männen vi minns”? Simon funderar på vad som ska stå på hans gravsten så småningom. Det skulle kanske inte vara så dumt att krydda verkligheten lite med ett förstärkande ord, “ett superlativ”.

En sten med inskriptionen Bilägaren Nils Mårtensson väcker Ingas minnen. Vi förflyttas till 1930-talet och Nils berättar om sitt hektiska arbete som chaufför, men framför allt sjunger han och hustrun Anna om deras kärlek. För “vad kan stoppa oss två?”. Efter en tragisk bilolycka, “ett ögonblicks verk”, tar Annas liv en ny vändning. Hon blir spettekaksbagerska och förser byn med välsmakande bakverk, som bland annat består av den mystiska ingrediensen “schh...”. Men hon och de andra arbetarkvinnorna i byn, som Tilda tvätterska, Hulda stickerska och Mjölkbutiks-Helga, får aldrig något ordentligt erkännande, trots att de konstaterar: “utan oss skulle byn bara stanna”.

Simon tar emot ett meddelande från kyrkogårdsförvaltningen. Han ska delta i en inventering som avgör vilka gravstenar som ska bevaras och vilka som ska plockas bort. Simon befarar att Annas gravsten inte ska sparas åt eftervärlden, och bestämmer sig därför för att ge henne en mer intressant livsberättelse, “ge Anna ett annat liv”.

AKT 2

Simon och Inga tar en fikapaus på kyrkogården, där kaffet plötsligt väcker gamla minnen hos Inga. Hon berättar om kriget och om lättnaden över freden. Men på andra sidan vattnet, i Polen, rådde alltjämt kaos och misär. Många polacker försökte ta sig över havet, i små båtar, stora vågor, till tryggheten i Sverige. Simon börjar fantisera om Anna och bageriet – kanske är hennes hjälpreda en av alla polacker som tagit sig till Sverige. Bort från Polen, där “arga män får större makt”. Men har hjälpredans unga hustru blivit kvar på andra sidan Östersjön? Anna bestämmer sig för att, med hjälp av mod och söta mutor, försöka leta rätt på henne.

Det blir en farofylld färd med fiskebåt till Swinoujscie där spettekaka och flykting ska byta plats i den stora trälådan. Det hela lyckas till slut efter att Anna försett den ryske kontrollofficeren med spettekaka och stärkande “grådask”. Tillbaka i Smygehamn återförenas det unga paret. Simon beskriver hur Anna fortsätter transportera människor över havet, och att hon med tiden blir “en smugglarnas drottning från Smygehamn”.

Simon börjar skriva ett fantasifullt mail till kyrkogårdsförvaltningen för att berätta om Anna och hennes bravader, i hopp om att Annas gravsten nu kan bevaras åt eftervärlden. Inga ifrågasätter sanningshalten i berättelsen, och bit för bit får Simon radera i sitt mail. Till slut återstår bara en kortfattad mening om att Anna var en ganska vanlig människa. Men vad är egentligen en vanlig människa? Simon och Inga konstaterar att vi alla är långt “mer än det du ser”.

EPILOG

En ung kvinna, Olga, kommer till kyrkogården för att besöka Annas grav. För Simon avslöjar hon Annas hemliga recept (“schh...”) och hon förklarar också att bilägarens hustru faktiskt haft en avgörande betydelse för familjen och släkten. Hela sanningen om Anna kommer vi nog aldrig få veta. Kanske finns det många olika sanningar om oss människor. Vi är komplexa varelser - och samtidigt ganska lika i våra behov och i vår längtan efter gemenskap. På så sätt påminner mänskligheten om musikalens final, där en mängd olika röster och melodier förenas i en och samma sång. När den unika sångrösten tystnat, förblir vi ändå ovärderliga länkar i människosläktets långa kedja, som förhoppningsvis burit och sänt vidare kärlek framåt och bakåt i tiden.

“Vad är människan, mer än grus och aska och sten?
Där vi kommit från, dit ska vi tillbaka igen.
Djupt i mörkret sen, skimrar stenarna liksom bloss.
Det är kärleken, den vi skickar runt mellan oss.”